”Wherever I lay my hat that’s my home” sjöng Paul Young i början av 80-talet. Att komma hem, finna sin plats. Uppleva att man hör till. Att man kan vara sig själv. Det är något vi alla på ett eller annat sätt söker. Platsen som känns  ett par pyjamasbyxor man aldrig vill ta av sig. Som en sommarvind som smeker din kind. Som att krypa upp i mormors knä och dra in doften av kanelbulle.

Så vad är hemma? Hur finnar man vägen dig? Och framför allt hur vet man när man är framme? Det är frågor som har manat människor i alla tider att ge sig uti världen. Att gå in i relationer,  och ut ur dem igen. Att sälja allt man äger och gå i kloster. Och att oroligt vanka runt på samma plats i livet dag ut och dag in.

Att hitta hem handlar om tillåtande. Om att tillåta dig själv att vara du. Det handlar om kärlek. Om att älska dig själv just som du är. Det handlar om att leva. Att leva livet fullt ut och i glädje. Att hitta hem handlar om att vara autentisk. Att naket möta sig själv och sina medmänniskor. Hemma finns i ditt hjärta, bortom alla dina begränsande föreställningar.

Men ibland behöver vi åka bort för att hitta hem. Vi behöver möta oss själva i ett sammanhang där ingen känner oss. Där vi i varje möte vågar välja vem vi vill vara. Så bara för att vi kan hitta hem på den platsen där vi redan befinner oss så innebär inte det att vi inte ska underlätta resan genom att för en tid rent fysiskt vara på en annan plats. Men vi behöver vara medvetna om vad resan hem handlar om och det är att skapa en hållbar kontakt med oss själva.

Så när vi kommer till en plats och den känns som hemma så är det en plats som kommer att underlätta denna kontakten på ett eller annat sätt. Men ofta sluter vi cirkeln genom att upptäcka att det vi sökte fanns där hemma. Oavsett vägval är det alltid som det ska. Allt vi behöver göra är att vara villiga att utforska var vi är och vad vi är.

/Kathja

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 + sju =