Villkorslös kärlek – eller det är dags att fulgråta

”Kärlek … Vad är kärlek? Kärlek är att älska någon för vem de är, vilka de var och vem de kommer att bli. ” Chris Moore

Längtan efter att uppleva den villkorslösa kärleken är det som driver oss framåt, mot ett möte med oss själva. Det är det som gör att vi älskar våra djur eftersom det är allt de är kapabla till. Men det är även det som gör att vi allt som oftast har ett antal begränsande föreställningar och blockeringar.

Du är skapad ur villkorslös kärlek, och din längtan efter den är en längtan efter att möta dig själv. Att uppleva dig som det du i sanningen är. Som små är våra första vägledare våra föräldrar. De är dem vi vänder oss till för att få våra behov tillgodosedda därför att det är så vi är programmerade att göra. Annars hade vi dött. Det innebär att det även är hos dem vi söker efter den villkorslösa kärleken, för vi vet inte bättre.

Vi söker därmed oftast på ställen den inte går att finna. Hos människor som i sin ovetskap lever ur sina egna begränsande föreställningar, föreställningar som lämnas över från generation till generation. Vi upplever vad vi är i speglingen i andra. Men då spegeln är smutsig, eller kanske till och med spräckt, blir bilden av mig skev, otydlig och osann.

Hjärnan tolkar. Ett och ett blir två. Det lilla barnet försöker att möta upp uttalade och outtalade önskningar och krav från de vuxna. Och steg för steg bildar vi oss en bild av vad vi är. Illusionen tar form. Den illusion som vi kommer att se som oss själva. Mycket av det vi lär oss att vi är lägger sig i det undermedvetna. Det påverkar oss i varje andetag utan att vi är medvetna om det. Men vi blir hela tiden vägledda att se. Att förstå vad vi i sanningen är och vad som är illusionen.

Att uppleva att vi inte duger till att vara älskade som de vi i sanningen är ger skuggor över allt i våra liv; relationer, hälsa, ekonomi… Allt för att vi som små tolkade. Vi sökte på ställen det inte gick att finna. Hos människor utan förmågan.

Nu behöver vi se det. Vi behöver tillåta oss att fulgråta över att vi inte duger. Över att vi inte passar in. Över att det inte blev som vi ville. Sedan behöver vi rakryggade titta oss själv i ögonen och säga ”Jag älskar mig trots detta precis som jag är. Jag är värdig villkorslös och jag ger den till mig. För nu har jag förstått att det inte är mig det har varit fel på. Inget är i sanningen fel. Jag har bara sökt på fel ställen. Speglat mig i en smutsig spegel. Men det är slut med det nu. Jag älskar mig.”

/Kathja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × ett =