Bortvald. Att vara den som inte är bra nog att älskas. Att vara den som inte är älskvärd nog – för att väljas.

Bortvald. Att vara den som inte duger som jag är. Att vara den som måste ändra sig – för att väljas.

Bortvald. Att vara den man alltid väljer sist. Att vara den som hela tiden måste prestera – för att väljas.

Bortvald. Att vara den som utplånar sig själv. Att vara den som går in i rollen av vad jag tror förväntas av mig – för att väljas.

Bortvald. Att vara den som gråter i tysthet. Att vara den som måste visa sig stark och duglig – för att väljas.

Bortvald. Att vara den som lämnar relationer först. Att vara den som styr – för att väljas

Bortvald. Att vara den som låter hjärtat vara stängt. Att vara den som håller skenet uppe – för att väljas.

Idag transformerar jag upplevelsen av att vara bortvald, att inte duga, att inte räcka till. Det värker i hjärtat och surrar i rotchakrat. Jag måste titta närmare på vad smärtan vill säga mig om mig. Den viskar stilla – ”inget av det där spelar någon roll, om du inte låter det göra det”.

Och det är så sant. Önskan att vara vald har sitt ursprung i vår biologiska överlevnadsfunktion. Den säger oss att ”om jag inte hör till kommer jag inte att överleva”. Och det är sant när vi är små. Men jag är stor nu. Och uppenbarligen lever jag.

Smärtan vill säga mig att jag tror på något som inte är sant. Jag är vald, av mig och det är allt som spelar någon roll. Jag väljer mig! Smärtan vill säga mig att jag lägger skuld på någon som inte kunde bättre. Den bortvalda kan inte välja. Den oälskade kan inte älska. Men jag väljer Mig, så jag väljer att släppa det som var. För det spelar igen roll längre. För jag lever, och jag väljer mig


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × ett =