När det lilla barnet möter om omgivning som är oförmögen att se barnets storhet och möta det med villkorslös kärlek uppstår det en längtan efter bekräftelse hos barnet. Denna längtan efter bekräftelse hindrar oss ifrån att leva. Vårat inre VET alltid vad vi i sanningen är och när vårat yttre inte speglar det uppstår det en smärta i dissonansen. Den smärtan vill bara påtala för oss att det vi upplever inte är sant. Men vi tolkar det ofta på ett annat sätt. Smärtan uppstår med andra ord inte för att vi inte duger som vi är, utan för att den som speglar oss inte har förmågan att se det och vi tror att det de ser är sant.

Kopplingen vi gör blir dock – det gör ont och smärtan uppstår när du ser på mig så om du såg (på) mig på ett annat sätt hade smärtan upphört. Och så börjar vi att göra vad vi tror ska bidra till det – vi börjar att anpassa oss och förminska oss för att bli bekräftade och älskade. Men eftersom vi inte är det vi försöker att vara gör det mer ont. En smärtan som vill säga mig att jag är mer än vad jag upplever och tror. Eftersom smärtan är skapad ur denna dissonans kan vi inte bli av med den genom att söka, och få, bekräftelse – vi kan enbart bli av med den genom att vi genomskådar lögnen.

Lögnen som säger oss att vi är mindre än vad vi i sanningen är. Lögnen som säger oss att vi inte duger som vi är. Att vi inte passar in. Att vi inte är värda att älskas villkorslöst. Lögnen som säger oss att det är vårat fel att omgivningen inte har förmåga att älska oss. Lögnen som säger oss att om vi bara anpassar oss så kommer omgivningen att kunna se det vi i sanningen är. Lögnen som säger oss att vi kan hela andra genom att förminska oss själva.

När det i sanningen är så att den enda vägen som leder till att smärtan upphör är att vi väljer oss själva. Och att vi inte litar på speglingar som säger oss att vi inte duger. Först då upphör smärtan, när vi står sanna. Och först då kan vi hela andra – när vi kan ge dem en möjlighet att se vad de i sanningen är via oss.

Så lyssna inte på vad de säger om dig – de talar om (upplevelsen av) sig själva. För vi kan inte se något i andra som vi inte kan se i oss själva. Vill du veta vad du är så fråga dig – fråga ditt hjärta och sanna varande. ”Vem är jag?” Och svaret kommer att bli – ”Du är en helt perfekt, gudomlig, varelse skapad ur villkorslös kärlek. Och du duger alltid exakt som du är. Allt som får dig att tro något annat är en illusion skapat ur begränsande, osanna, föreställningar som du har lärt av dem som inte visste bättre”


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − tre =